Taggar:

Professor i pionjärgärning

Det står akustiker på visitkortet, själv kallar han sig hellre akustisk designer, men ska man försöka omfatta hela Björn Hellströms verksamhetsfält känns vandrande forskningsprojekt närmast.


För helvete, köp inte en oboe, du kommer att bli dum i huvet!. Dror Feiler, numera riksbekant konstnär, varnade en sextonårig Björn Hellström som precis hade beställt en oboe på Musikbörsen i Linköping. ”Köp en basklarinett istället.”

Ingen vet hur det hade gått om Björn köpt den där oboen. Själv duckar han frågan genom att hävda att hans enda begåvning ligger i att han omger sig med begåvade människor. Hursomhelst, oboen avbeställdes till förmån för en basklarinett, och på sätt och vis blev den nyckeln till Björns entré i ljudvärlden. 

 Fast utan Frank Zappas musik hade det kanske inte hänt. Här öppnades dörren till både konstmusik och improvisationsmusik. Precis som att kretsen runt pianisten Sten Sandell var fröet till Fontana Mix, en John Cage-inspirerad trio där Björn spelade flöjt och basklarinett. Det i sin tur ledde till Stockholmsflytt och studier på Fylkingen, föreningen för nutida musik. Och innan Björn sedan hann söka till Musikaliska Akademin blev han erbjuden att spela med Bitter Funeral Beer Band, ett world music-storband lett av Bengt Berger, där den världsberömde trumpetaren Don Cherry ingick under en period. Helt plötsligt var Björn Hellström professionell musiker. 

 Det fortsatte med Bolon Bata, ett annat sällskap i improvisationsmusikens utmarker, och ett par år senare kapellmästarskap på Stockholms Stadsteater. Men när 80-talet led mot sitt slut hade klimatet för musik som krävde lite mer av både utövare och lyssnare blivit allt kärvare samtidigt som Björn började närma sig trettiostrecket. 

  - Jag blev musiker utan att ha haft det som målsättning. Nu kände jag att jag borde göra ett val. För första gången i livet.

Av någon anledning blev det arkitektur.

  - Jag kände ingen arkitekt, vi hade ingen i släkten, men jag var intresserad av minimalism och hade undersökt hur den såg ut både i konsten och arkitekturen. Vad jag inte insåg var graden av nepotism: arkitekter är gifta med andra arkitekter vars föräldrar är arkitekter.

 et var inte den enda felkalkyleringen han gjorde.

  Jag tänkte att det skulle bli skönt att slippa bli bedömd eftersom man blev det hela tiden som musiker. Jag insåg snabbt att det nästan var ännu värre inom arkitekturen. Men jag var i alla fall förberedd.

Tredje året på Arkitektskolan fick studenterna en uppgift som hette ”En plats”. Björn valde Slussen. Det slog honom att det kanske skulle gå att kombinera arkitekturen med det han kunde om musik, framförallt grafisk notation som han hade sysslat en hel del med.

  - Jag började notera stadsljuden runt Slussen och med det som underlag byggde jag tredimensionella modeller som representerade stadsljuden. Det blev sex-åtta skulpturer längs hela Söder Mälarstrand ända bort till Västerbron. 

När Björn var färdig arkitekt befann sig nittiotalet mitt i lågkonjunkturen och Björn fick inget jobb, faktiskt inte ens en praktikplats, men två professorer som hade gillat Slussenprojektet uppmuntrade honom och fick honom att börja forska.

  - Det tog mig tre år att släppa arkitektur som fasta former och istället se det som ett dynamiskt element. Som musik.

Alla forskare är beroende av anslag och stipendier men i det nya ämnesmellanrummet Björn Hellström karvat ut åt sig själv var det långt från klart var pengarna skulle komma från. 

  - Arkitekterna sa att jag skulle söka pengar hos musikerna och musikerna sa att jag skulle söka pengar hos arkitekterna.

Inte förrän 1998 på Cresson-institutet i Grenoble hade Björn hittat en institution där kombinationen ljud och arkitektur inte bara var accepterad utan också vetenskap. 

När doktorsavhandlingen var klar 2003 var Björn Hellström etablerad i forskarsamhället men hans forskning och expertis fortfarande bara en något mindre vit fläck på arkitekturkartan. Hans titel är idag professor på Konstfack, men vilket är hans yrke? Björn blir tyst en lång stund.

  - …jaaa, det vete fan. Akustisk designer. Jag tror det i alla fall.

På morgonen innan intervjun har Björn Hellström precis lämnat in ett manus till en bok om kontorslandskap. Initiativet kom från Arkus, en stiftelse för forskning inom arkitektur och samhällsbyggnad, som bad Björn göra en litteraturöversikt över vad som skrivits om kontorslandskap för arkitekter. 

  - Noll, blev resultatet. Det enda som finns är skrivet av akustiker för akustiker.

Björn började själv studera kontorslandskapet och bestämde sig för att först bena upp det i ett antal olika aspekter: rumsliga, sociala, rörelseaspekter, integration och kommunikation. Han kom fram till att kontorslandskapet lika mycket är ett socialt torg som en arbetsplats.

 - Det jag tittar mest på nu är hur folk rör sig, som till exempel ”hur många måste jag passera innan jag kommer till min plats?”, det vill säga hur många riskerar jag att störa, och detta kopplar jag sen till arbetsplatsens funktion.

Fokus hamnar mer på aktionen i rummet än rummets rent fysiska egenskaper. Först i sista hand tittar Björn på om man behöver skärmar eller var man lägger gångmattor.

  - Gångmattor är bra för de dämpar inte bara stegljud utan gör också att man kan styra människors rörelsemönster i ett rum.

Boken är inget ställningstagande för eller emot men Björn är övertygad om att vi kommer att få leva med kontorslandskapen. Kunskap produceras inte längre i avskildhet.

 -  Vi kommer att tvingas ut i ett socialt forum av det ena eller andra slaget och det jag har kommit fram till är att kontorslandkapet inte ska vara tyst, då är det inget landskap längre, men det ska finnas tysta rum och man ska akustiskt ta hand om problemen så att kontorslandkapen fungerar.

Vi sitter i Konstfacks ljuddesignlabb. Det som sker här kallas auralisering vilket är örats motsvarighet till ögats visualisering. Här gör man simuleringar av hur olika rum och miljöer uppträder akustiskt. Till skillnad från en vanlig ljudstudio som har en optimal lyssningsposition, en så kallad sweet spot, är rummet konstruerat så att åtta personer i varsin biografstol har den bästa lyssningspositionen. Ljudet spelas upp i ett niokanaligt surroundsystem så man får den rumsliga upplevelsen helt tredimensionell. Högtalarna är också placerade runt om och i alla väderstreck och åtminstone dubbelt så många som antalet kanaler.

Trogen sin multisinnesfilosofi är rummet inte begränsat till lyssnandet för Björn.

  - Jag har börjat se rummet som en estetisk maskin. Det ger en bild av vad ljudet gör som man inte får någon annanstans.

Rummet används dels för studenternas forskningsprojekt men också för arkitektkontor eller företag som kommer utifrån och vill göra en rumssimulering. Har man geometrin på rummet och materialen lägger man i studion till en ljudkälla som motsvarar den tänkta funktionen – präst, kontorspersonal eller fotbollspublik – och sen kan man både se rummet och höra hur det låter. Björns ambition är också att undvika allt fackspråk i rummet.

  - Vi frågar rakt på: Hur låter det? Och svaret kan bli: Inte så jävla bra. Alla är ju lika bra lyssnare och alla har sina referenser och det är det vi försöker utgå från.

Studion började byggas för fem år sedan och Akustikmiljö har varit en av huvudsponsorerna för både detta rum samt den nya studion som byggts i år. Björn tror att man snart är så nära man kan komma en perfekt simuleringsmiljö sånär som på en sak: vibratorer i biografstolarna. Men det kommer.

Björn Hellströms arbetstid delas mellan Konstfack och Tyréns, ett företag inom samhällsbyggarsektorn, men hos båda sysslar han mycket med frågor om hur ljud påverkar oss. Och att vi är lättmanipulerade beskriver Björn med ett experiment där deltagarna fick sova till ljudet av havsbrus. När de intervjuades efteråt intygade deltagarna hur bra de sovit, hur rofyllt det var och många berättade att de hade fått associationer till segling, sina sommarställen och mycket annat. Vad deltagarna inte visste var att hälften av dem hade sovit till trafikbrus. Trots det berättade alla samma historia. 

Muzak är ett välbekant sätt att manipulera med hjälp av musik, först använt under trettiotalet för att lugna nervösa hisspassagerare i USA, men som sedan spreds till hotell, restauranger och varuhus där man märkte att kunderna stannade längre och handlade mer om man spelade musik i bakgrunden. Idag är varuhus och butiker fyllda med musik som inte bara ska få oss att shoppa mer utan också vara varumärkesförstärkande. Björns åsikt är att man knappast kommit längre än på 30-talet.

  - Det är förvånansvärt primitivt. Man skulle kunna göra betydligt mer av manipulationen genom att arbeta med zoner i butiken istället för att bara dränka hela rummet i samma ljud.

Björn är också övertygad om att man kan påverka mer hållbart med soundscapes eller ljudlandskap eftersom vi inte tröttnar på det lika lätt som på musik. Han tar installationen i Gallerian vid Sergels Torg, som han gjorde som en del av Urban Sound Institute, som exempel.

  - Vi märkte att folk valde att koppla av under kristallkronan, mammor satte sig ned och ammade, det blev en privat plats i ett stort offentligt rum, men poängen var att ingen egentligen hade märkt att det fanns ett ljud där.

 enomenet kallas Informational attentional masking och innebär att ljudet maskar de omgivande ljuden samtidigt som det lägger till en kvalitet. Björn har gått vidare med experimentet och installerat ljud runt Mariatorget enligt samma princip, att försöka maska bort trafikbullret från Hornsgatan.

  - Det man märker också på Mariatorget är att ju längre man står där desto mer märker man ljudinstallationen så på nåt sätt förändras också lyssnandet över tid.

Och om man kan säga att Björn Hellström själv är ett levande forskningsprojekt som upptäcker nya saker för varje ny installation så menar han att medvetenheten om ljud och ljuds påverkan hos arkitekter och stadsplanerare är mycket bristfällig. Han ser lite uppgiven ut när han ska beskriva situationen. 

  - Tyvärr tror arkitekter att de själva kan lösa alla problem i världen på egen hand istället för att ringa nån som faktiskt vet.

 Men det finns glädjande nog ett större intresse bland yngre arkitekt- och designstudenter och han tycker sig se att intresset sprider sig också i allt vidare vattenringar.

  - Vi får massor med förfrågningar. Förra veckan hade vi folk här från Indien, nästa vecka kommer en grupp från Australien, så visst rör det på sig.