Taggar:

Benny Andersson - Rixmixningsverket

SUND® Miljöundertak

För miljöer med höga ljudnivåer rekommenderar vi SUND® Miljöundertak oavsett om det är en bullrig industri, ett smattrande kontorslandskap, studiorum eller ett lugnt bibliotek som behöver dämpas.

Vi sitter i Benny Anderssons Rixmixningsverket på Skeppsholmen i Stockholm. Läget är helt unikt, det är bara några få meter ned till Saltsjöns vatten och man har Kastellholmen rakt föröver. Man frågar sig ändå, i tider av musikbranschkris och galopperande studiodöd: Varför bygger man en ny studio överhuvudtaget?

Benny Andersson tittar roat upp från pysslet med kaffemaskinen och svarar med ett leende. För att man behöver en.

Hur man tolkar det svaret beror på om man vet att han redan har en studio mindre än 100 meter därifrån…stellholmen rakt föröver.

Rixmixningsverket är inrymt i ett magasin från mitten av 1800-talet och trots helrenovering har det fått behålla sin ursprungskaraktär. Bärande bjälkar har lämnats fullt synliga och väggarna är antingen råputsade eller brädklädda.

Möblerna är omsorgsfullt valda av Benny och sonen Ludvig Andersson för att hitta hem i husets känsla: Tolix-stolar runt det imponerande ekbordet, Piet Hein Eeks lampor och Jonas Bohlins karmstolar speglar alla det opolerade, och Benny säger att tekniken har fått sitta i baksätet.

Trviseln har fått styra

BA: Trivseln har fått styra. Vi ville inte ha ett plastigt ställe utan ett som rimmade med kåken – den är ju 140 år gammal eller nånting ditåt. Och man märker det direkt när man kommer in här. Det känns inte nytt fastän det är sprillans. Det är ju heller inte många studios på jordklotet idag som har dagsljus, så det som var viktigt, i och med att det är så öppet, är att vi kunde få det tyst utan att bygga ett hus i huset för då hade vi blivit av med miljön och den ville vi ju ha kvar.

Idén var heller inte ny. Benny berättar att han haft ögonen på huset i många år.

BA: Jag har ju suttit i det andra huset i tjugo år, och när Fastighetsverket efter många om och men gick med på att hyra ut kåken, så tänkte jag att vi bygger en riktig studio. Det är också lite grann för Ludvig som jobbar med mig numera. 

Och en riktig studio har ett stort inspelningsrum – Riksmixningsverkets rymmer en kammarorkester – till skillnad från MonoMusic som är mer en mixstudio.

Mixerbord från Nashville

Genom en kort korridor hamnar vi i kontrollrummet där Bernard Löhr, hustekniker och Benny Anderssons högra studiohand sedan många år, och nya studiochefen Linn Fijal, berättar om det nya mixerbordet som tronar i mitten.

LF: Det är från början två 32-kanals mixerbord byggda 1976 och 1978 och designade för broadcast. De fanns då i Nashville. För ungefär 15 år sedan byggdes de ihop och fick en mittsektion av Fred Hill för att användas till inspelning i Battery Studios i London. Efter det kom bordet till Max Martin innan det köptes av RMV. 

På beställningen stod ett kontrollrum som var stort och luftigt, det skulle låta bra och dessutom vara helt tyst mot omgivningen utan att man skulle behöva bygga dubbla väggar. På något vis har Ingemar Ohlsson lyckats på alla punkter, trots att förutsättningarna var speciella minst sagt, och varken Bernard eller Linn har riktigt förstått hur det gick till.

Frågar du mig så kan man inte önska sig en bättre studio. Och vill ingen vara här så gör det inte mig nånting. Då är vi här själva.

BL: Vi var nog övertygade om att vi skulle behöva diffusorer i bakväggen men lyssningen känns verkligen jättebra utan.

LF: Redan när vi såg ritningen tvivlade vi på att rummet skulle funka men det gör det, så nånting vet Ingemar Ohlsson som inte vi vet.

Kontrollrum är idag så genomkalkylerade att man inte tror att det ska finnas utrymme för snabba penndrag men erfarenheten har lärt Bernard Löhr att musik är så komplext att man aldrig kan räkna bort oberäkneligheten.

BL: Jag har varit i så många studior där man har räknat ut precis allt och det har låtit jättetråkigt.

Skeppsholmen och Kastellholmen som de avbildats på en målning av Heinrich Neuhaus omkring 1870.

Brädtaket är till hälften Akustikmiljös ljudabsorbenter

Kontrollrummet är öppet till nock men i och med att korridoren som förbinder de olika rummen i huset löper på ena sidan fick Ingemar Ohlsson rita ett nytt innertak i kontrollrummet med sin egen förskjutna taknock. Huset har alltså sin mittlinje och kontrollrummet sin egen. Benny var också noga med att kontrollrummet måste vara symmetriskt, men symmetrin är sett till funktionen skenbar. För det som ser ut som ett brädtak är bara till hälften bräder, resten är Akustikmiljös ljudabsorbenter som fått samma utseende, och som dessutom är lagda omlott sektionsvis så att motstående spaltpanel speglar en sektion bräder och vice versa. Färgskiftningarna – där baskulören är hämtad från det gråblå i mixerbordet – avslöjar var materialet skiftar.

På andra sidan den enorma glasrutan, som vinklats för att undvika störande reflexer, är inspelningsrummet, som har samma bruna trägolv som kontrollrummet, men där väggarna tack vare de stora fönstren består mer av glas än tegel. Med tanke på materialet i fönster och väggar borde efterklangen kännas hård och stum men rummet upplevs tvärtom som ganska träigt i klangen.

LF: När vi spelade in stråk för ett litet tag sedan var det mjukt och varmt och det passade väldigt bra.

BL: Det känns precis som huset ser ut ljudmässigt och det är superhärligt.

Gardiner reglerar efterklangen

Långsidorna i rummet har också gardiner så att man kan reglera efterklangen den vägen och så finns det tre mindre iso-rum i gaveländen för ljudstarka instrument eller förstärkare som behöver stängas in för att inte läcka in i det som pågår i det stora rummet.

Just nu spelar Benny Anderssons Orkester in och de sexton medlemmarna är utspridda över hela golvytan. Benny säger att rummet är superperfekt för orkestern, vilket översatt betyder att det är levande och har en bra klang för akustiska instrument. 

Det är också meningen att Riksmixningsverket ska drivas som vilken kommersiell studio som helst och även Benny Andersson själv måste boka in sig som alla andra. Däremot kanske han har möjlighet att frigöra sig från den ekonomiska verklighet som de flesta andra studioägare tvingas leva under.

BA: Frågar du mig så kan man inte önska sig en bättre studio. Och vill ingen vara här så gör det inte mig nånting. Då är vi här själva. 

Karin Ahlgren på Ahlgren Edbom Arkitekter

Karin Ahlgren

Karin Ahlgren på Ahlgren Edbom Arkitekter har arbetat med Benny Andersson tidigare, bland annat i den gamla studion, MonoMusic, och med inredningen till Hotel Rival. Hon kallar Benny Andersson van byggare.

– Han är både intresserad och påläst. Han vet vad som är möjligt och inte. Och i det här projektet som i alla andra har det varit en pågående dialog.

Byggnadsminnesförklaringen bestämde ramarna exteriört, och interiört har man följt Bennys ambition att vara originalet så troget som möjligt.

– Det var lätt att vara lojal med det gamla huset. Den stora skillnaden mellan att rita ett kontor och en studio ligger i att ventilationen måste vara ljudlös.

– Det har jag fått lära mig att man överdimensionerar luftkanaler för att undvika just ljudet, men när Benny såg teknikrummet frågade han 

”Behöver vi verkligen allt det här?”. 

Förutom diskussionen runt klimatanläggningen har det enda problemet annars varit att Fastighetsverket hade anlitat konstruktörer som inte kunde göra beräkningar på träkonstruktioner. De föreslog stål som förstärkning när man tog bort bjälkarna och öppnade upp huset till nocken. 

– Man måste veta hur trä och tegel uppför sig. Det rör sig hela tiden. Stål är helt stumt, det hade gått sönder, så vi fick gå omvägen via andra konsulter. 

Eftersom Benny Andersson värdesätter miljön så mycket blev det en balansgång mellan stämningen i huset och den akustiska miljön, något Ahlgren Edbom arkitekter lämnade över till dem som ska arbeta i huset, liksom övrig färgsättning och val av möbler.

Ingemar Ohlsson

Ingemar Ohlsson

För Ingemar Ohlsson var förutsättningarna för Riksmixningsverket långt ifrån idealiska. Att huset var byggnadsminne begränsade möjligheterna avsevärt.

– Från början hade de tänkt sig ett lågt kontrollrum men jag föreslog att vi kunde ta bort en del bjälkar och få full takhöjd. Så sett ur det perspektivet tycker jag att det till slut blev ett väldigt trevligt bygge. 

Kontrollrummets storlek däremot ser han helt som en eftergift åt mixerbordet.

– Det är gjort för att man ska få in Neve-bordet och alla apparaterna och att det ska se symmetriskt ut. Det är lite som min Cadillac 47:a, jag har full respekt för det. 

Den stora glasrutan mellan kontrollrum och inspelningsrummet skapade däremot protester.

– Jag frågade Benny om han skulle ha en studio eller ett akvarium. Stora fönster blir svårhanterliga ljudmässigt och de tvingar de inbyggda högtalarna för långt ut i hörnen. 

På den punkten fick Ingemar Ohlsson ge sig, men genom att vinkla rutan kom man undan störande reflexer, och de stora högtalarna verkar fungera bra trots att de egentligen inte borde.

Själva klangen i inspelningsrummet var också ett diskussionsämne mellan herrarna.

– Studion är mycket klanglig för att han vill ha den karaktären – han ska ju spela nyckelharpor och grejor därinne.