Akustiken, eller läran om ljudet, är viktig för att förstå hela upplevelsen av ljudet i ett rum. 

 

Absorberande ytor tar upp ljudenergin från den infallande vågen. På så sätt dämpas störande och oönskade ljudreflexer bort effektivt. Samtidigt minskas också den totala ljudenergin i rummet, varvid direktljudet får mindre ”stöd” och kan uppfattas som svagare. Ett alltför dämpat rum uppfattas lätt som tryckande och obehagligt, så det är viktigt att mängden absorbenter avvägs i balans mot övriga ytor. I exempelvis lägenheter, kontor och skolsalar med oftast kvadratiska eller rektangulära rum är det nästan omöjligt att ”vinkla” bort alla oönskade ljudreflexer. Här är närvaron av absorberande ytor i rummet en nödvändighet för en god lyssningsupplevelse.

 

Reflexer från hårda ytor i rummet är en viktig faktor som har avgörande betydelse för rummets akustik både i negativ och positiv bemärkelse. Akustiken är helt beroende av ytornas vinkel och avstånd till högtalare och lyssnare. När en ljudvåg träffar en hård yta reflekteras den ungefär som ljuset i en spegel. All inkommande ljudenergi studsar vidare med oförminskad kraft som en distinkt reflektion i en riktning som bestäms av vågens infallsvinkel mot ytan. Reflexer från hårda ytor kan, beroende på när och varifrån de når lyssnaren, antingen ge direktljudet ett nyttigt stöd, eller också färga ljudet och störa upplevelsen av riktverkan i rummet.

 

Diffusion är ett begrepp som i ljudsammanhang betyder ungefär ”spridning”. En diffusor är en reflekterande yta som inte ger en skarp reflex, utan sprider den återvändande ljudenergin i tiden, så att klangen i rummet ökar utan att färgning och andra bieffekter uppstår. För att det inte skall bildas frekvensfärgande urfasningar mellan de olika reflexer som kommer ut ur diffusorns olika fack, är det viktigt att förhållandet i tid mellan de olika reflexerna är matematiskt jämnt balanserat. En optimal diffusor måste därför vara konstruerad utifrån matematiska principer, och undvika regelbundna mönster i ytstrukturen. Diffusorer används för att skapa ”djup” i ljudbilden och förbättra rumsupplevelsen. Rummet ”känns större” än vad det egentligen är.

Olika frekvenser – olika akustik

Eftersom ljudets utbredningshastighet är lika vid alla frekvenser får varje frekvens sin egen unika våglängd. Inom människans hörbarhetsområde varierar den från ca 17 meter till 1,7 cm. Beroende på lyssningsrummets mått finns det en gränsfrekvens i ett rum som delar ljudvågornas beteende i två kategorier. Man talar om vågakustik och geometrisk akustik. Vågakustik är den delen som behandlar ljudvågornas beteende vid låga frekvenser (långa våglängder). Där gäller inte längre de lagar om vinklar och reflektionsriktningar som omnämns ovan, utan ljudet sprider sig rundstrålande från ljudkällan. 

Som en följd av det blir akustiska inredningar för lågfrekvensändamål mindre beroende av aspekter som reflektionsvinklar och avstånd till lyssnaren, utan placeringen bestäms istället av tryckvågens utbredningsegenskaper i rummet. T.ex. bildas förtätningar av ljudtrycket oftast i rummets hörn, varvid det kan vara effektivare att placera en basabsorbent i hörnet. Varje rum har dessutom sin egen resonansfrekvens som skapar s.k. rumsnoder (förstärkningar och utsläckningar) på bestämda ställen i rummet. Den totala sammanlagda ytan av t.ex. absorberande material i rummet är också av största betydelse.

Basabsorbenter är nödvändiga i små rum för att kontrollera de låga frekvenserna. Om rummet saknar basabsorption blir rummet ”bumligt” och frekvensgången i basregistret blir ojämn. Utsläckningsfenomen uppstår på olika ställen i rummet och ingen tonkontroll eller subbashögtalare i världen kan ändra på det. Lågfrekvensabsorbenter utformas med fördel som spalt- eller hålpaneler med bakomliggande absorptionsmaterial. Då blir springorna i spaltpanelen, eller hålen i hålpanelen, akustiskt avstämda ”inverterande orgelpipor” som målinriktat absorberar rummets känsliga frekvenser.

 

Allmänt om dagligt ljud

Idag beräknar man att mer än 17 % av Sveriges befolkning har tinnitus. Av dessa är var fjärde lärare. Ett normalt samtal har en ljudnivå på ca 65 dB, medan ljudnivån i en lektionssal eller förskola mycket väl kan nå upp till 85 dB (eller mer), vilket är riskgränsen för hörselskador.
 
Skol- och Förskolemiljön blir därför en oerhört viktigt miljö att akustikreglera. Både för att minska uppkomsten av hörselskador och för att ge alla bra förutsättningar att följa undervisningen. Dålig akustik har större negativ effekt på de som har hörselskador jämfört med de som inte har nedsatt hörsel. Anledningen är att vår hjärna har svårt att sortera bort oönskat buller.

Absorption eller ABSORPTION

Många material dämpar ljud - men dämpar de vid rätt frekvenser? 
Problemet med tunna material som bara dämpar högfrekvent ljud, är att de dämpar talets viktigaste bokstäver nämligen konsonanterna. Det lågfrekventa bullret (där vokalerna finns) som fortfarande ligger kvar som en "dimma" suddar ut konsonanternas frekvens än mer. Istället för att tillföra en god absorption och ökad taluppfattbarhet har man istället försämrat möjligheten att konversera. Konsultera oss för rätt produkter i din miljö.

Vi är huvudsponsor för HRF:s (Hörselskadades Riksförbund) kampanj "Befria Samtalet". 
Är du intresserad av att läsa mer om dagligt ljud och hörselnedsättningar gå in på:

 

www.befriasamtalet.se